Hemma på våran gata i stan

Egentligen är jag inte vidare förtjust i sommaren. Jag gillar inte när det är så där klibbigt varmt, jag gillar inte att det är ljust dygnet runt (än mindre gillar jag alldeles för pigga barn som vaknar alldeles för tidigt på morgonen...) och jag gillar inte all STRESS som kommer med årstiden. Så fort solen skiner ska man ut ut ut UUUUT i solen, man får inte missa en stråle. Man ska hinna vara på villan (som vi säger i svenskfinland, sommarstuga för er svenskar...) hinna vara ute med båten, hinna bada, helst ska man ju klämma in en resa också eftersom man nu en gång har semester...och så ska man bli glassigt solbränd fastän man helst skulle sitta i skuggan -men där kan man ju inte sitta och känna sig som en glädjedödare...och man ska hit och dit och upp och ner och varje dag är en enda lång transportsträcka i en varm bil med varma barn. Nej jag gillar sensommaren när man får dra på sig en tröja och sitta med tjocksockor på fötterna på en kylig veranda. Jag gillar regnet och mörkret. När alla andra suckar över alla regndagar under sommaren så hurrar jag. Vaknar jag upp en morgon och regnet droppar så blir jag lycklig! Det är så underbart att få tända en lampa och mysa inomhus utan dåligt samvete. Jag vet, jag är säkert ensammast i hela världen om att tycka så...
Hur som helst, om man bortser från alla måsten och tar sommaren med en klackspark så är det ju helt ok ändå. För visst är det skönt med sol och värme...men i lagom stora doser... ;)